Mahler i Katarina

Om musiken

Medverkande

Repetition

"Ett svart år i vårt livs kalender". Så inleder Alma Mahler kapitlet om år 1907, i sin biografi om Gustav Mahler. I denna period inträffar fyra stora chocker för Gustav; För det första upptäcktes ett hjärtfel, hur allvarlig vet man inte, men Mahler är sjuklig sina sista år och beskedet gjorde tonsättaren nedbruten och deprimerad. För det andra började de accelererande antisemitiska stämningarna påverka Mahlers liv. Trots att han, för att erhålla arbetet som dirigent på hovoperan i Wien, konverterat till katolicismen, fick hans judiska bakgrund sådana konsekvenser att han till slut förlorar sitt arbete i Wien, och hans musik börjar ifrågasättas och attackeras. Under 1907 förlorar Gustav och Alma sin högt älskade dotter Maria Anna i scharlakansfeber, och till råga på det sliter det mellan paret. Affären med hennes älskare avslöjas när denne råkat adressera ett brev till Gustav Mahler istället för till Alma.

 

Att Mahler i en sådan period lyckas avslutat arbetet med ett så livskraftigt och hoppingivande stycke är nästan ofattbart. Han var fixerad kring myten om "nians förbannelse", det faktum att sedan den fulländade Beethovens nia, har ingen tonsättare av rang lyckats frambringa mer än nio symfonier, och de som försökt har t.o.m. dött i arbetet med den. Mahler dör mycket riktigt några år efter att som sista fullbordade symfoni skrivit en nionde - men när det gäller den åttonde var han övertygad - den måste bli den stora och fulländade! Stycket är skrivet i två delar, för stor orkester, fjärrorkester, åtta solister och tre körer.

Första delen

 

Veni Creator Spiritus, är en medeltida pingsthymn. Alma beskriver i sin biografi hur Mahler skriver stycket "i flödande skaparkraft". Utan att känna till hela texten skriver han klart hela satsens musik. När han sedan får texten tillsänd sig, visar det sig, nästan övernaturligt, hur "musiken och den fullständiga texten passar ihop fullständigt". Man kan tänka sig hur Mahler utvidgar begreppet Skaparanden, eller den tredje i treenigheten. Associationerna Creator/kreativt och Skapare/skapande talar om en och samma kraft - Guds skaparkraft och människans är samma kraft, och kreativiteten en gudomlig kraft, mysteriet i att skapa något ur ingenting!

 

Andra delen

Den andra delen, nästan en timme lång, är en tonsättning av sista scenen i Goethes Faust. Satsen inleds med ett längre orkesterförspel, kanske hör man Fausts lidanden och ånger under sitt liv, han sålde ju sin själ till djävulen i hopp om en genväg till framgång och lycka. En kör av heliga eremiter, och två heliga män inleder suggestivt, innan spelplatsen intas aven grupp kvinnliga änglar som bär fram den del av Fausts själ som är odödlig och god.

 

Vi kan tänka oss spelplatsen som en värld mellan himmel och jord, bebott av änglar och andar, och satsens tema börjar nu bli uppenbart: kärlek.

 

Den puppa som omgav Fausts själ rivs av, och Faust (kallad doktor Marianus) ser hänförd ut över lanskapet, som vi kan tänka oss som en trappa upp till himlen. Högst uppe, vid mynningen till himmelriket, står Jungfru Maria.

 

Faust bärs uppåt av olika änglar, han möter tre bibliska kvinnor, alla omnämnda som synderskor, men som i denna värld närmast fått rollen som portväktare till himmelriket. Det centrala mötet blir med "en botgörerska - en ande en gång kallad Gretchen", Fausts kärlek från sitt tidigare liv. Lennart Weiss, expert på tysk litteratur och körsångare säger: "det viktigaste man ska komma i detta avsnitt är att det är den jordiska kärleken som drar Faust till himmelriket". Det är inte av Gud eller Jungfru Maria som Faust får förlåtelse, utan Gretchen ber att få leda Faust till himmelen. Jungfru Maria ger sin tillåtelse med ett kort och gott "Komm", som inleder ett vackert klimax "blicket auf', som utmynnar i att man nästan hör hur Faust "sugs in" i himmelriket. Precis som i första satsen finns ingen skillnad mellan människans eller Guds kärlek, kraften är den samma - kärleken mellan Faust och Gretchen är i sig tillräckligt stark för att nå himmelen.

 

Den vackra övergången till slutkoralen, rör sig tydligt neråt (det börjar i orkesterns ljusaste instrument, piccolaflöjten) - kanske menar Mahler tillbaks till jorden, och t.o.m. till "här och nu"? Allt förgängligt är bara en spegelbild av det gudomliga. Även Goethe var uppfylld av iden om att himmelriket kan skapas här och nu. När Mahler låter musikhistoriens vackraste klimax fullbordas av att första satsens tema "Veni Creator" inträder i fjärrorkester, är budskapet uppenbart - det går att skapa himmelriket, och det fulländade, här och nu, om än för några sekunder, med hjälp av de "gudomliga" krafterna - kärlek och skapande. Ett annat intressant perspektiv är att de högre sfärerna bebos av kvinnliga gestalter, och slutkoralens sista ord menar hur det evigt kvinnliga drar oss mot himmelriket. 

 

Mahlers 8:e symfoni

 

affe-mahler8-120310.jpg

 

 

 

 

 

 

 

m8_note_chorus_myst.jpg

 
stäng